kandisaktuellt

Micke Wennborn Video Fri

Py Bäckman - P2Y0

Lekfullt och vackert



Py Bäckman gjorde tv-debut 1957. Det kan man inte tro. Visserligen är P2Y0 ett album som är fullproppat med erfarenhet, men det låter vitalt och lekfullare än det mesta.



Dubbelplattan har två ansikten. Ett rockigare och popigare. Ett skönt grepp. Kanske finns det något för alla här? Jag misstänker det.



Den popigare plattan är en skön historia. Absolut. Det låter bra och Pys texter är som vanligt topklass. Men om jag får vara så ofin, jag väljer den rockigare...



Vilken grej! Py har tillsammans med gitarristen/producenten Micke Wennborn dragit till Los Angeles för att spela in med musiker i världsklass. Vi tar en kort genomgång för att du ska förstå vad jag snackar om.



På bas hittar vi Leland (Lee) Sklar. En (extremt) skäggig farbror som på meritlistan bland många andra kan skriva in Phil Collins, Rod Stewart, Linda Ronstadt, Hall & Oates, Jackson Browne, David Bowie, Ray Charles, BB King, The Doors och Toto...



På trummor bankar John JR Robinson. Andra artister han bankat skinn åt är bland annat Michael Jackson, Pointer Sisters, Quincy Jones, Donna Summer, Lionel Richie, Frank Sinatra, Julio Iglesias, Whitney Houston, John Fogerty...



Keyboard spelas av Dave Garfield, var en av medlemmarna i bandet Los Lobotomys – där man förutom David hittade medlemmar som Steve Lukather, Jeff Porcaro, Lenny Castro och Nathan East.



Frågan som man då ställde sig från svenskt håll var nog något i stil med "hur ska vi hantera situationen?". Tre sjukt bra musiker, gavs relativt fria tyglar och snacka om att det märks! Micke Wennborns gitarr har nog aldrig mått så gott.



Skivan andas verkligen organisk musik! Ingen stelbent, sönderklippt, tråkig platta här inte. Det svänger, det spretar och det smäller på! Det märks lugnt sagt att det jammats och garvats rejält under inspelningarna.



På något sätt lyckas man trots detta hålla ihop koncepterna utan att flippa ut mer än att det skapar det perfekta landskapet för Pys vackra stämma att släppa loss tänkvärda textrader över.



Alla låtar är inte några som hamnar på mina favoritplaylists, det ska erkännas. Men det finns en helhet, en känsla som genomsyrar plattan och lyfter annars lite segare bitar till höjder många artister bara drömmer om.



Att lyssna på plattan är lite som den tonala motsvarigheten till att sitta på en veranda i solnedgång, suga på en kall dryck och snacka om livet med bästa polarna.



Det är svängigt, vackert och ger utrymme för eftertanke.



Vill du läsa mer om inspelningarna? Kolla in vår intervju med Micke Wennborn.